Missbruk är sällan isolerat till en enda människa, det involverar även missbrukarens omgivning. Ett relaterat, ofta informellt beskrivet, spann av beteenden är medberoende. Förenklat kan det beskrivas som att kontinuerligt möjliggöra en annan persons missbruksbeteende trots att det påverkar en själv negativt. Begreppet är inte oproblematisk, det kan skuldbelägga närstående, så en bör ha det i åtanke när en påtalar det hela.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Hur medberoende beskrivs i samhällsdebatten ger en fingervisning om vad som åsyftas. Bland annat sägs det att medberoende försöker skydda den beroende från påföljderna av missbruket. De anpassar sitt liv genom att försvara, dölja och släta över beroendebeteendena inför sig själv och andra. Man agerar problemlösare, låter tankarna upptas av missbrukarens problem och återkommande beteenden ses som separata händelser. Förlorad självständighet blir det huvudsakliga utfallet.
Medberoende är ett socialt problem som uppstår i relation till andra människor. Det ska inte helt och hållet individualiseras eller ses som ett karaktärsdrag. Det kan bland annat ses som en ”copingstrategi” — hanteringssätt — för att tackla missbruket på. Hjälper man en person i nöd en gång är man sannolikt inte medberoende. Om en löpande tar för givet att ens tid, ork och pengar ska gå till den beroende så kan man vara medberoende. Problemet är likt missbruksproblematik ofta skamfyllt och svårt att tala öppet om.
Det enskilda i stunden kan försöka med för att hjälpa är att prata om medberoendet sakligt. En neutral part kan bistå för att undvika att samtal upplevs som konfrontativa. Missbruk tenderar att korrumpera sin omgivning. Det kan vända folk emot varandra och få rimliga personer att göra orimliga saker. Att sätta gränser och förhindra att dessa förskjuts är därför viktigt för den medberoende.
Förslag om att betona beteenden relaterade med medberoende i stället för att blint fokusera på begreppet och individen beskrivs i forskningen som en konstruktiv väg framåt. Det offentliga kan göra skillnad här genom att hjälpa medberoende att avsäga sig rollen som problemfixare och på så sätt öka möjligheten till självständighet. I stället ska man tryggt kunna hänvisa den missbrukande till de andra alternativ som existerar. På så sätt kan bördan skiftas till den missbrukande och hen får själv ta konsekvenserna av sitt agerande.
Den av FN kritiserade svenska narkotikapolitiken bör som en del i självständighetssträvanden också tacklas. Skadebegränsande åtgärder som injektionsrum, slopad nolltolerans och avkriminalisering av missbrukande är dellösningar. Beroendevården är fundamental då vård är en mänsklig rättighet.
Om målet för de inblandade är att bryta beroenden behövs hjälp och inte straff. Ju mer närstående kan hänvisa till och lita på ett omhändertagande samhälle, ju nyktrare kan synen på medberoendebeteenden bli och desto mer ökar friheten från missbrukets konsekvenser.
