BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Mycket har hänt under de här åren och samtidigt är det mesta sig likt. Kyrkan står kvar, nu med bättre brandskydd så vi tänker att den ska klara sig ett tag till. Lite äldre har jag väl blivit, men ingenting som märks så värst. Lite tydligare märks det hos andra i personalgruppen för flera närmar sig pensionen.
Det har slagit mig att pensionsdagen är lika mytomspunnen och fylld av drömmar och förhoppningar som en gång 18-årsdagen eller bröllopsdagen var. Den där dagen då hela livet förändras, då man byter roll i samhället, en livsavgörande dag.
Och ändå förblir allt sig likt. Man måste äta och betala räkningar och klippa gräset. Solen går upp och solen går ner, om den inte går i moln först. Livet är ju inte de där speciella dagarna, utan alla dagar däremellan.
Nu är det snart val igen och politikerna avslutade Almedalsveckan med att ladda inför valdagen, i huvudsak med att förstärka eller rent av skapa konflikter. De har missat att politik inte är de där speciella valdagarna utan alla dagar däremellan. Politik är viktigast de dagar då besluten omsätts till handlingar som påverkar din och min vardag. Inför ett val ska man inte tro på drömmarna utan se tillbaka på vad partiet i fråga faktiskt har tyckt, tänkt och röstat på under tiden som gått. Och hur seriösa har de varit under tiden? Har de varit med på alla möten som de borde gått på? Har de behandlat demokratin med respekt och omsorg?
Allt förblir sig likt men det har ändå hänt en del. Våra kommuner har fått nya invånare, oftast tillfälliga men också bofasta. Det har inte varit så lätt, inte för oss och inte för dem. Kanske har ni sett filmen ”Nationens hjärta”? Den finns fortfarande på SVT Play.
Jag funderar över om titeln anspelar på Joseph Conrads roman ”Mörkrets hjärta”, den som filmen ”Apocalypse now” grundas på. Filmen, men ännu mer boken, väcker frågor om normalisering av ondska och om det i så fall fortfarande är ont, när det är norm. Och kan man förstå de som man förut tyckte var onda?
Kanske har de till och med rätt, på sitt sätt. Hur är det att dras in i mörkret – eller är det inte ont utan rätt? Mycket av den ambivalensen finns också i ”Nationens hjärta”, även om det inte är helt lätt att fånga i en dokumentär. Tydligt är att inte ens ”det onda” är svart-vitt utan har nyanser av grått. Ibland är det så melerat att det inte går att säga vad som är rätt och vad som är fel, gott eller ont. Och så har det alltid varit. Lika lite som livet är de där speciella märkesdagarna är det gott eller ont. Möjligen lite av båda, men mest mittemellan.
Och med detta slutar jag.
Tack för att ni har velat läsa!
