– Wow, nu tar svenska staten hand om mig, vad bra, tänkte jag.
I Tyskland är det husläkaren som påminner mig om kontrollundersökningar. Och om jag inte går regelbundet till läkaren då är det mitt egna ansvar att komma ihåg att kontrollera min hälsa.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Sjukvårdssystemet i Tyskland är byggt på ett helt annat sätt. Medan det svenska systemet är helt statligt och centralt organiserat, står det tyska systemet helt på privata ben. Det finns privata läkare som är egenföretagare med en praktik. Liksom privata tandläkare här i Sverige kan debitera behandlingar direkt till försäkringskassorna kan de privata läkarna i Tyskland göra likadant. De enda offentliga klinikerna ägda av staten är landets universitetskliniker. Andra sjukhus tillhör kyrkor, allmännyttiga och kommersiella företag. Och här möter vi redan en stor nackdel med det tyska systemet. I Tyskland tjänar privata företag pengar på folkets sjukdomar. Vinst som ägare och delägare i sjukhusen gör på folks sjukdomar är inget annat än pengar som det tyska folkets sjukförsäkringar samlat ihop till. Det är inget snack om saken, jag föredrar det svenska systemet.
Därför var jag jättenyfiken att utforska svenska vårdcentralen. Snabbare än förväntat fick jag en till chans till det:
”Du har en tid hos laboratoriet. Må, 3/8 kl 10:35.”
Jag vände brevet. Ingen mer information. Jag läste brevet en gång till. Det fanns ingen ytterligare information om varför jag skulle komma dit. Nu blir det lite för mycket med omsorg från svenska staten. Jag blir lite trotsig. Förväntar de sig att jag ska vifta på svansen bara för att de kallar mig? Utan någon slags förklaring? Men jag var också nyfiken. Vad vill sjukvården ha från mig?
Nyfikenheten vann och så gick jag till min tid på provtagningen.
Svaret var enkelt. De ville bara kolla om jag verkligen behöver medicinen jag frågade efter för några veckor sedan när jag besökte vårdcentralen. Bra. Men varför gjorde de inte den kontrollen när jag var där förra gången? Varför berättade läkaren inte att de kommer att kalla mig för kontroll? Och varför skrev de ingen förklaring i brevet? Sjuksköterskan kunde inte svara på mina frågor. Hon arbetade ju bara i laboratoriet och hade därför ingen koll på de andra sakerna jag frågade om.
Några veckor senare, återigen post i min brevlåda:
– Dina värden är bra. Vi rekommenderar att nästa kontroll sker om ett år.
Jag vände på bladet för att se om det fanns mer information. Hur är mina värden? Det fick jag inte veta. Jag kände mig som ett litet barn som anses för litet för att förstå sådana komplexa sammanhang.
”Bara lita på oss på vårdcentralen”, verkade brevet säga, ”vi vet vad som är bra för dig.”
Men jag vill gärna få ta ansvar. Jag vill vara en myndigförklarad patient!
Plötslig saknade jag min tyska husläkare. Hon avhandlade alla undersökningsresultat med mig och förklarade allt exakt. Jag kände henne och hon kände mig.
Hur är det möjligt? Trots att jag föredrar det statliga svenska sjukvårdssystemet längtar jag tillbaka till min tyska läkare? Jag tror det beror på att det tyska systemet är mycket småskaligare och personligare. Allt ligger i en hand, oftast i en liten praktik hos husläkaren. Dessutom är sjukvård inget monopol. Som tysk patient bestämmer jag mycket själv. Jag får till exempel välja min läkare själv, efter vilket intryck läkaren har gett, vilka vidareutbildningar hen har eller bara det lokala läget. Är jag inte nöjd med behandlingen så byter jag till en annan doktor. Det vet läkarna och därför måste de arbeta patientorienterat.
Är det inte möjligt att förena de bra sidorna av båda systemen? Finns det ingen småskalig och personlig, men ändå allmännyttig sjukvård? Jag pläderar för en svensk-tysk arbetsgrupp till temat. Jag tror att båda sidor kunde lära mycket från varandra.
