Krönika. Karin Poppius.

2018-01-02 06:00

När det möjliga blir omöjligt

Vart ska nu våra röster ta vägen? De hörs inte till Göteborg eller Stockholm.

För snart sex år sedan skrev jag min första text för den här tidningen som då hette ETC Hällefors. Det var strax efter valet och jag skrev ledare för Hälleforsvänstern som var med och styrde kommunen i en koalition med andra lokala partier. Det var ett år av förhoppningar. Det skulle bli bättre i kommunen, det var den arabiska våren, diktatorer som föll. Drömmar om frihet. Det gick att leva här. På den här platsen. Den sommaren klädde vi oss i grönt och gult, vi dansade och spelade för Genvägen, tåget som stannade i Bredsjö, Hällefors och Grythyttan. Vi ville ha tåget kvar. Regionen ville inte satsa men tack vare eldsjälar fortsatte tåget att stanna i Bredsjö, orten som jag valt att göra till mitt hem trots att det är kärvt att leva långt bort från staden. Trots att jobben och möjligheterna är få och att fjärrvärmen inte når våra villor så att vi måste krångla med ved och pellets. För att jag verkligen ville leva där. Här, i Bredsjö. Härifrån kunde jag ta tåget till Berlin, till Venedig, till Malmö och jag kunde åka raka spåret till Göteborg. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Ett par år senare tog en av mina bästa vänner, som dansat och sjungit för genvägen, en enkel biljett dit. Det fanns inte längre någon framtid här. Till slut når vi en punkt där det inte längre är möjligt. Där vi kanske måste flytta på oss för att klara tillvaron. Åren gick, banvaktarstugan intill mitt hus revs, koalitionen sprack, Hälleforsvänstern blev opposition. Den arabiska våren hade utmynnat i krig och våld i  stället för i fred och frihet. Några av dem som flydde våldet tog sig ända till Bredsjö. Världen blev större och mindre på samma gång. En kort stund fanns här ett asylboende, det gav mig vänner för livet, jag fick en större familj. Den här platsen behövdes av människor på flykt men eftersom gränserna stängdes behövde inte Sverige platsen längre. De som börjat hitta vänner och sammanhang här tvingades flytta härifrån. Ungefär samtidigt slutade tåget att stanna i Bredsjö. Grannarna flyttade. Det var inte möjligt längre. Till slut orkar man inte pendla mer. Kanske når jag också den där punkten till slut. Just nu kan jag leva här men jag samlar dagar på Boplats syd och Boplats väst. Utifall att även jag når den där punkten där det inte längre är möjligt. Är det den punkten ETC Bergslagen har nått nu med alltför få prenumeranter? En avfolkning även vad gäller antalet läsare? Det är som en puls som slår allt långsammare, kommer den att sluta slå helt till slut? Vart ska nu våra röster ta vägen? De hörs inte till Göteborg eller Stockholm. Eller kommer de att få fortsätta höras? Kommer de tidningar som blir kvar att rikta blicken lite längre ut, ända till oss i periferin? Syns vi? Kommer de att berätta om vad som händer här? Händer något här? Jag hoppas att vi ska få fortsätta höras och synas.

Bäst & sämst

Bäst just nu: Att kunna läsa och förstå ett helt stycke text på arabiska.

Sämst just nu: Mäns jävla våld och förtryck.

Karin Poppius
Karin Poppius 

Karin Poppius undervisar i svenska som andraspråk och gläds över att möta nya perspektiv och erfarenheter.