Zombiekalas och jubileumsår

FÖR ETT ÅR sedan skrev jag om Kopparbergs marknad, nytaget körkort och den ständigt återkommande och ångestladdade födelsedagen. Så det är väl inte mindre än på sin plats att göra en uppdatering.

ATT FYLLA ÅR har för mig, nästan så länge jag kan minnas, endast varit ett nödvändigt ont. Men i år när jag skulle kliva över tröskeln och in i det trettioåriga rummet så hände någonting väldigt oväntat. Det kändes inte alls lika bedrövligt som jag hade föreställt mig!

I ärlighetens namn var känslan som omfamnade mig inte helt olik den som infann sig när man fyllde sju år. Förväntansfull och pirrig kunde jag knappt somna natten till bemärkelsedagen. Mobilen som jag så duktigt parat ihop med facebook började exakt på tolvslaget att bubbla som en obotligt social guldfisk, vilket inte stillade mina känslor nämnvärt.

Något som i allra högsta grad hjälpte till att göra dagen till en mycket angenäm upplevelse var det fantastiska zombiekalaset, vilket kom som en klockren överraskning, och presenter som kommer att förgylla tillvaron ett långt tag framöver: kunglig rakning, whiskeyprovning, massage, lucha libre, nyimporterad japansk film, promenadkäppen, vällagrade drycker och en omöjligt tung och stor låda fylld med så mycket elände så att ögonen tåras.

FRÅN BOTTEN AV mitt åldrande hjärta vill jag tacka alla som gjorde tröskeln lite lägre och lättare att kliva över och en extra eloge är helt klart på sin plats till zombiedrottningen Sofia och min kära sambo Sofie som förvandlade vårt hem till en skräckfilm av rang.

PÅ TAL OM jubileum och liknande så måste jag stoltsera en smula. När denna tidning kommer ut så har jag haft mitt körkort i ett år och inga olyckor med mig inblandad har ännu skett på vägarna (knacka på trä).

Om ett par veckor är det även ett år sedan jag köpte min SAAB och oundvikligen så bör den besiktigas.

Jag fick en tid för två veckor sedan och det blev så pass olägligt att en vän fick den tvivelaktiga äran att åka och göra det. Men med en smula bristande kommunikation och några missförstånd senare så står min vän vid besiktningen och får av arbetarna där reda på att han är i fel stad. Nåväl, det är inga större problem utan jag ringer och bokar en ny tid och redan veckan efter får jag en tid och får med mig min vän som moralisk stöd, det är ändå min första besiktning.

På vägen dit hinner vi gå igenom alla saker som förmodligen kommer att få tvåor på sig. Bromsarna har sett sina bättre dagar och i och med att jag har den bilen jag har, så måste jag lägga i backen för att få ut nyckeln. Detta har resulterat i att jag nästan aldrig använder mig av parkeringsbromsen, den fungerar ändå bara om man tar i med båda händerna och tar spjärn med fötterna. Displayen i bilen säger att både fram- och bakljus är ur funktion. Även fast de fungerar så tänker vi att det kan ju inte vara ett bra tecken. Mannen jag köpte den av berättade att det var något med stötdämparna som han inte trodde skulle gå igenom och när vi är framme och bilen hissas upp i luften kommer jag på att avgassystemet är hemmasvetsat. Jösses.

NÄR BESIKTNINGSMANNEN väl kommer tillbaka så är det bara att stålsätta sig och hålla i sig, förbereda sig på det värsta. Men vad som kommer ur mannens mun är ljuv musik för mina öron. Bilen har klarat sig med ett enda ”bra att veta”!

Det var med en otrolig lättnad och glädje vi for iväg. För att fira fick det bli en tvätt till bilen och en fika till oss.