Krönika. Christa Knobloch.

2017-10-24 06:00

Varför accepterar kyrkan partipolitiken?

Om Svenska kyrkan vill vara en trovärdig och oberoende instans, ska den frigöra sig från partipolitiken.

Tro och tradition”, lyser det mot mig, när jag öppnar brevlådan. Vad är det där? ”Tid för Sverige” läser jag på den andra lappen. ”Rösta på oss”, följer på en tredje, mindre lapp som ser ut som en röstsedel. Ah, är det val i Sverige också? Det har jag inte märkt, tänker jag och bläddrar vidare. Det är faktiskt en ganska tjock trave med broschyrer. ”Vårdpartiet”, ”Nystart Sverige”, ”Landets äldre på riktigt!” Jag hör mycket om Sverigedemokraternas mål och aktiviteter. Och här, längst bak i traven hittar jag längst ner på ett flygblad i liten text ordet ”kyrkovalet”. Nu förstår jag. Det gäller inte riksdags- eller kommunal­valet. Det är kyrkovalet det handlar om här. Men vad har ett politiskt parti med kyrkovalet att göra?


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Det är intressant för politiska partier att presentera sig också på den kyrkliga arenan. Broschyrerna jag hade i brevlådan är entydiga: Två handlar om kyrko­politiska frågor och det kommande kyrkovalet. I nio (!) ytterligare flygblad presenterar Sverigedemokraterna sitt politiska program. Partierna använder kyrkovalet som en plattform för mer reklam i egen sak. Lite valrörelse mellan valen skadar aldrig. Därtill är Svenska kyrkan med 6,1 miljoner medlemmar och 12, 2 miljarder kronor i kyrkoavgifter (inkomståret 2013) den största icke-statliga organisationen i Sverige. Efter staten är kyrkan den näst största byggnads- och skogsägaren. Då är det nyttigt att säkra sig lite makt och inflytande, förstås.

Man varför tolererar kyrkan detta? Vilken fördel får kyrkan av det? Jag vet ju att kyrkan och staten i Sverige har suttit ihop länge. Och antagligen finns det historiska förklaringar till varför det är på det här sättet. Men varför beskar de inte partiernas inflytande när kyrkan och staten separerades år 2000? En fördel ser jag. Kyrkovalen i Sverige diskuteras mycket mer än kyrkovalen i Tyskland. Här fanns det ledare och krönikor i tidningar. Även ”sovande” kyrkomedlemmar blev aktiva och röstade för att positionera sig.

Det är otänkbart i Tyskland. Ingen utanför kyrkan bryr sig om kyrkovalen i de protestantiska kyrkorna i Tyskland. (Formellt är det inte en kyrka, utan flera olika.) De enda väljarna är människor som verkligen deltar i kyrkans evenemang. Folk som går till gudstjänsten på söndagar och till bibelcirkeln på onsdagar. Därutöver har kyrkovalen i Tyskland ingen ­samhällelig relevans. Att Svenska kyrkan öppnar dörrarna för politiska partier ger kyrkovalen och kyrkopolitik en mycket större uppmärksamhet.

En winwin-situation, alltså? Det tror jag inte. Jag upplevde kyrkan alltid som en samhällelig korrigering. En oberoende röst, som engagerar sig för de kristna värdena. Som går in för de missgynnade och svaga och sätter fingret på den ömma punkten, oberoende av den aktuella ekonomiska situationen, politiska förpliktelser eller perspektivet på nästa valresultatet. När en ny social lag utfärdas i Tyskland eller när den årliga rapporten om fattigdom lämnas ut, då är det de två stora kyrkorna (katolska och protestantiska kyrkorna) som tar ställning. ”Äntligen. Det var verkligen dags”, hör man då. Eller: ”Ni måste verkligen blir aktiva och åtgärda missförhållandet med barnfattigdomen.” Hur kan Svenska kyrkan utföra dessa uppgifter, när det är precis de partierna i den högsta kyrkliga kommittéen som själva är ansvariga för politiken?

Om Svenska kyrkan vill vara en trovärdig och oberoende instans, ska den frigöra sig från partipolitiken. Även om den därmed (tills vidare) förlorar uppmärksamhet.

Bäst & sämst

Bäst just nu: Jag fick jobb!

Sämst just nu: Inga fler gäster från Tyskland under en lång tid. Ingen vill kommer till det kalla och mörka Sverige.