Utseendehets

”Varför har dom såna där töntiga väskor?” En manlig krönikör använder sitt spaltutrymme för att ställa frågan. Och jag tänker att han borde hålla tyst om han inte har något viktigare att säga. Men han tycker att nyblivna pappor är så löjliga att han måste skriva av sig. Och sedan slog det mig att människor överallt runtomkring mig inte verkar ha något viktigare att prata om än just andras utseende: ”Han har byxor som hänger och visar halva röven.” eller ”Men asså dom har så genomskinliga tröjor att BHn syns.” eller ”Han hade ett byxben uppvikt. Helt obegripligt varför man skulle vilja se ut så.”

Att det finns en skönhetsindustri som omsätter miljarder på att ständigt påminna oss om att vår hy inte är tillräckligt slät, att vi inte är tillräckligt smala, att våra kläder inte är tillräckligt trendiga, eller välsydda, att vårt hår inte är tillräckligt glansigt, det vet vi. Men att vi, som privatpersoner, förstärker denna utseendehets är mer obegripligt. Ingen av oss tjänar pengar på att klanka ner på grannens smak. Ändå görs det. Och inte påverkas de som är målet för kritiken, om det nu var meningen. De byter sällan klädstil. Och ändå fortsätter det.

Jag förstår att det inte handlar om kläderna eller utseendet. Och att det framför allt inte handlar om personen som kritiseras. Det handlar om personen som talar och gemenskapen med dem som lyssnar, de som förväntas humma med och nicka instämmande. Genom att kritisera andra berättar man vem man vill vara. Genom att säga ”hon klär sig slampigt” berättar man att man själv är proper, genom att säga ”han är töntig” vill man säga att man själv är cool.

För det behöver väl inte sägas att det inte finns något som är fint och något som är fult. Utan att vi lär oss uppfatta saker som fint eller fult, häftigt eller konstigt, pretto eller slafsigt. Vad som uppfattas som det ena eller andra skiljer sig mellan tider, platser och kulturer, samt mellan samhällsklasser och kön. Smak och tycke har ju väldigt lite med mig som individ att göra. Även om man gärna vill tro att man är unik, att mina val är uttryck för min alldeles egna individualitet, så tycker vi ju ganska lika de som lever i samma tid, på samma plats och i samma klass. I alla fall om man jämför sig med andra; såsom gangstarappare i nittiotalets New York eller adelsmän under franska revolutionen.

Så mer än att berätta vem vi är, berättar vi alltså vilken grupp vi tillhör, genom att kritisera andras utseende. Vi drar upp gränser som särskiljer dem från oss. Redan i gymnasiet minns jag hur esteterna började skilja ut sig från samhällsvetarna, som skiljde sig från naturvetarna, och från eleverna på barn och fritid och från dem som gick transport eller bygg. Allt genom så kallat individuella val av kläder, frisyrer, musik och fritidsintressen. Jag upplevde gymnasiet som en befrielse. Att det faktiskt fanns utrymme att vara olika, att inte alla behövde följa en och samma norm. Utan att det fanns just olika. Sällan var det någon som då ifrågasatte gruppers självpåtagna rätt att kritisera andra. Snarare så gick de flesta runt och pratade skit om ”dom” som inte såg ut som ”oss”. Jag är inte längre sexton och tycker nu att befrielse måste vara något mer.

Nästa gång någon kritiserar någon annans utseende, kan du ju istället för att nicka instämmande, fundera över vilken grupp personen försöker tillhöra; de trendiga, de unga, de manliga männen, de som har koll, de ordentliga, de riktiga svenskarna, de av en lite högre klass, de av en inte alltför hög klass. Och än hellre kan du fundera på varför det är så viktigt att tillhöra just den gruppen. Är det för att man inte kan eller får vara med i andra åtråvärda grupper eller för att man föraktar de lägre stående? För gruppidentiteter handlar om makt. Vem kan sätta ramar för vems handlingar? Och vem måste förhålla sig till vems åsikter? Det är alltså inte harmlöst att haspla ur sig att någon har en töntig väska.

Lina Afvander