Storheten i vardagens litenhet

Hösten börjar göra sitt intåg. Jag har sett gula löv på björkarna. Det ryktas att frosten kommit, men själv har jag inte märkt det. Tomaterna i växthuset är fortfarande gröna och inte förrän nu har de första gurkorna och squashen börjat växa. Sommaren har varit kall och blöt. Den värsta i mannaminne enligt vissa. Själv har jag inte märkt så mycket av den. Jag har efter nästan ett och ett halvt år hemma med lilla H börjat jobba igen. Storbarnen har börjat skolan, allihop! Till och med lille M. Vi börjar komma in i vardagslunken. Det är höst. Förändringens årstid och ändå så präglad av rutiner, vanor och vardag. Det är tiden då värmen och solen ska bytas ut mot kyla, snö och gnistrande vinternätter. Vissa dagar är gassande som mitt i sommaren medan andra är mulna och grå med stormvindar och regn som känns som småspik.

Efter en lång och ljus sommar tycker jag faktiskt det är lite mysigt med de mörka kvällarna. Jag tycker också att det är spännande och faktiskt riktigt roligt att vara tillbaka på jobbet. Jag arbetar som sjukgymnast och i mitt jobb träffar jag massor av människor, alla med sina egna unika livsöden. Det de har gemensamt är att de kommer för att deras liv inte riktigt är eller blivit som de en gång tänkt sig. Många har ont, andra lider av stressrelaterade symtom eller behöver hjälp att komma igång igen efter olika trauman. För några är det bara åldern som tagit ut sin rätt. För vissa har förändringen tagit många årtionden och för andra gått på ett ögonblick.

Ibland får man också se det från andra hållet. I somras när jag skulle gå till återvinningen med gamla mjölkpaket och äggkartonger så halkade jag med lille H i sele på ryggen och stukade foten. Lille H klarade sig undan med blotta förskräckelsen. En nyttig erfarenhet för mig som dock gjorde väldigt ont. Andra mer omskakande tillfällen är ju då någon nära anhörig drabbas av ögonblicklig förändring. Jag möter det ofta i jobbet. Både de drabbade, deras anhöriga och annan personal runt omkring. Nu i höst har det varit min tur att stå där som anhörig. Det är ganska omtumlande. Att allt man tidigare tagit för givet inte längre är det. Det är svårt att inse och till fullo förstå att livet kan förändras så snabbt även då jag ser det nästan dagligen.

Ofta är det småsaker som får en att inse. Själv plockade jag ur diskmaskinen för någon vecka sedan. Där låg en burk. En brandgul rund burk med vitt plastlock. På alldeles fel ställe. Den ska ju vara i någon annans kylskåp! Inte hemma hos mig! Små, små detaljer gör att man förstår och inser en del av vidden. När livet vänds alldeles upp och ner för någon är hela sanningen alldeles för stor att ta in. Då är det de små sakerna som gör det. Att ringa på ”fel” telefonnummer, en plastbytta på fel ställe, en människa tagen ur sitt sammanhang.

Det som berör mig mest på jobbet är människornas berättelser. De kan vara sorgliga, hemska och omtumlande. Men vilken glädje som också finns där. Glädjen över att det inte blev värre. Glädjen över de människor vi tycker om som finns omkring oss. Glädjen över att igen, alldeles själv kunna plocka ner kaffekoppen ur skåpet och slå i en kaffetår, eller att själv kunna hämta in posten. Att få följa människor på den resan är stort. Något vardagligt som får något magiskt över sig när man ägnar det en närmare tanke. Livet är stort. Och det stora ligger i det vardagliga och lilla. Så passa nu på att njuta av de små sakerna och vardagen. När som helst kan detaljerna ändras och inget någonsin bli som förr.