Krönika. Christa Knobloch.

2017-04-16 08:58

Språksvårigheter

Bilden jag skulle analysera var intressant, mångskiftande och det fanns mycket jag ville skriva om den. Men det gick inte.

Att läsa ett nytt språk är en källa till stor lycka och samtidigt en anledning till djup frustration. Särskild när jag bor ensam i landet där språket talas och skrivs så får varje utvecklingssteg en existentiell dimension. När jag orkade att ringa ett telefonsamtal till försäkringskassan och det visade sig att jag förstod allt, och dessutom hade ett angenämt samtal med tjänstemannen, så kände jag mig som en superhjälte. Inget kan hejda mig. Det är bara en tidsfråga innan jag ska känna mig helt hemma i språket. Senare samma dag träffar jag vänner för en mysig kväll. Vi umgås tillsammans med ett glas vin. Samtalen hoppar från tema till tema. Akustiken är dåligt och alla pratar samtidigt. Och plötsligt är superhjältekänslan försvunnen. Jag fattar ingenting alls längre. I stället känner jag mig som den ensammaste människan i hela världen. Idén att jag kunde behärska språket verkar bara absurd. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Någon gång kommer dagen när jag kommer att börjar tänka på det nya språket. Säkert en positiv utveckling, ett nästa steg, men det betyder också att begränsningarna blir väldigt tydliga. Det känns som om man är tillbaka till början igen. Egentligen är det även värre än i början. När du börjar tänka på ett främmande språk träder alla hittills inlärda språk tillbaka i bakgrunden. Jag kopplar snabbt om till engelskan? Det funkar inte, språket finns inte längre till förfogande. Tillbaks till modersmålet? Även här har jag med ens svårigheter att hitta rätt ord. Det enda språket jag har till förfogande är nya språket, som är i det här momentet är smärtsamt begränsat. 

Jag hade en sådan upplevelse förra veckan när jag skulle skriva en bildanalys för min svenskakurs. Med ens räckte mina inlärda vardagsord (till exempel att laga gröt, besöka en granne, kratta löv) inte längre till. Plötsligt behövde jag mycket komplexare ord och filosofiska begrepp. Bilden jag skulle analysera var intressant, mångskiftande och det fanns mycket jag ville skriva om den. Men det gick inte. Jag var fången i begränsningen av mitt svenska ordförråd. Det fanns tankar, idéer och associationer till bilden i mitt huvud, men i något slags form som på tyska heter vorsprachlich. Jag hade ingen tillgång till att finna orden som beskrev bilden. 

Med ens förstod jag att språk är så mycket mer än kommunikation med ord. Det är också ett medel för kommunikation med sig själv, ett medel för att bli medveten om mina egna tankar och känslor. Och nu kändes det som om jag var tvungen att förminska mina tankar så att de passade in i det begränsade tillgängliga ordförrådet. 

För fulla muggar producerade jag till sist en kort text. En liten förkrympt nånting. Jag var helt utmattad och gick ut på en liten promenad. I (självklart ordlösa) tankar kände jag mig förenad med alla människor som måste emigrera, med alla författare, filosofer och helt enkelt med alla människor som lämnar bakom sig inte bara landet och kulturen, utan också språket. Och särskilt med de människor som växer upp nånstans mellan olika kulturer och till sist inte känner sig hemma i något språk.

Plötsligen var jag tacksam för att ha mitt modersmål. För flödet jag ibland känner när jag skriver på det och för alla nivåer som finns för mig i mitt modersmål. Plötsligen blev jag medveten om vilket stort register jag faktiskt behärskar i tyskan och vilken lycka det är att exakt hitta det träffande uttrycket för en tanke. Jag hoppas att jag en dag ska få uppleva samma lycka med det svenska språket.

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Samla ihop stora och små för ett stort påskäggssökande i trädgården. 

Sämst just nu: Att bo på den sista tomten i hela byn som fortfarande är täckt med is.