Krönika. Karin Poppius.

2017-10-17 06:00

Medmänsklighet kan inte mätas i pengar

Här finns fler människor nu, fler företag, fler arbetstillfällen, fler erfarenheter. Vi alla har blivit rikare och jag är glad över det.

Förra veckan deltog jag på inspirerande seminarier och föreläsningar under Vänsterdagarna i Malmö. Det talades om det rasistiska våldets rötter, hur en enskild mördares rasistiska mord och mordförsök synliggör ett våld som ständigt pågår. Där människoliv värderas olika och där grannar görs till främlingar. Vi talade om flyktingrörelsens organisering. Om behovet av civilsamhället när myndigheter inte lyckas med sina uppdrag, om de stora bristerna men också om de goda krafterna. Om den organisering som pågår och de människor som kämpar för förändring.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Och det blir så påtagligt, på ett arrangemang där kommun- och landstingspolitiken diskuteras, hur fel det är att tala om människors nöd som något vi kan välja eller välja bort. Om hur fel det är att använda ekonomi och statistik som motargument mot medmänsklighet. Självklart frågar vi oss aldrig hur många cancersjuka vi har råd med, hur gamla människor ska tillåtas att bli i det här landet, hur många människor med fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar vi klarar av. Tack Gud för det! Jag hoppas att vi låter bli.

Men det talas mycket om kostnader för invandringen. Människor förvandlas till ett substantiv som går att ersätta med pronomenet det. Hur mycket kostar det?

Den tyska filosofen Martin Buber skriver i sitt filosofiska verk ”Jag och du” om olikhet och jämlikhet, om mötet mellan ett jag och ett du. Jaget i ordparet Jag-Du är ett annat än jaget i Jag-Det, skriver Buber i sitt något dunkla och svårtillgängliga verk.

Så låt oss inte tala om det. Låt mig tala till dig.

Du har behövt lämna allt för att komma hit och du har gjort mitt liv lite rikare, lite rymligare. Vad jag har lärt mig av dig hade jag inte lärt mig om inte du hade tvingats fly. Även platsen där jag lever och verkar har förändrats. Denna, och många andra så kallade perifera platser. Här finns fler människor nu, fler företag, fler arbetstillfällen, fler erfarenheter. Vi alla har blivit rikare och jag är glad över det. Samtidigt är jag ledsen för att du behövde bryta upp och byta land, för att du tvingades se människor dö på Medelhavet, för att du kom till ett land där allt först verkade konstigt och främmande, där du fick vänta obarmhärtigt länge på besked, där vintern tycks pågå i en evighet och där språket har komplicerade regler för bestämdhet.

Jag är ledsen för det, att du behövde genomleva fasor för att den här platsen skulle bli bättre att leva på, för att vi som bor här skulle bli lite rikare. Jag önskar att du hade sluppit. Men jag är tacksam också. Över att vi har fått mötas, jag och du.

Bäst & sämst

Bäst just nu: Kärleken och omsorgen mellan människor.

Sämst just nu: Den obeskrivliga förlusten.

Karin Poppius
Karin Poppius 

Karin Poppius undervisar i svenska som andraspråk och gläds över att möta nya perspektiv och erfarenheter.