Gästkrönika. .

2017-04-09 05:23

Människans strävan efter att höra hemma någonstans 

Varför ignorerar vi inte dessa oviktiga saker och fokuserar på vår största likhet, att vi är människor? 

Att höra hemma någonstans. Det är en oskyldig och harmlös strävan hos varje människa. Varför är det så oerhört viktigt för oss? Borde inte världen vara allas oavsett gränser, nationalitet och etnicitet?


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Till Sverige kom jag med min familj som barn. En stor invandrarfamilj som bara hade varandra att lita på då vi hade lärt oss att världen utanför vårt hemland var en enda stor fara. Med åren började vår resa som hängivna svenska medborgare. Vi insåg att det var svårt att komma in i samhället när alla drog sig tillbaka och föredrog att hänga med sina blåögda, blonda landsmän. Och att det var svårt att skaffa svenska vänner utan att konstant le och se löjligt tillgänglig ut för att inte stöta bort dem. Till slut insåg vi att våra försök var fruktlösa, vi kanske trots allt inte hörde hemma i ”du gamla, du fria”. 

Det var nog då vår passion som patrioter växte. Att vi var en börda för Sverige och dess invånare behövde ju inte betyda att vi var lika ogillade i Afghanistan, eller? Det gällde kanske för andra afghaner. Vi var ju en underordnad, mindervärdig folkgrupp i vårt kära hemland, Afghanistan. En hazar i Afghanistan är en andra klassens medborgare med asiatiska drag och persisk dialekt. Vi anklagades för saker som vi inte hade gjort. Vårt enda ”brott” var att vi var födda som hazarer.

Men jag var inte född i Afghanistan. Jag var nämligen en bland miljoner afghaner födda i Iran. Mina föräldrar hade av någon anledning tyckt att det var ett smart val att flytta till Iran där man ropar kines som förolämpning efter hazarer. Iran som alltid hyllar Allahs rättvisa men som samtidigt har speciella identitetskort för afghaner. Detta trots att de pressar sig för det lilla de kan skrapa ihop till sina familjer. Trots önskan att deras barn ska gå i skolan och få möjligheter som de själva aldrig fick. Jag tackar min kära mor som lämnade sin familj och allt hon kände till för att ta med sina ungar till det nya kapitlet i hennes liv. Demokrati, fred, religions- och yttrandefrihet. Det land som erbjöd dessa rättigheter var Sverige. 

 Käraste Sverige vars demokrati kan ifrågasättas nu för tiden, vars befolkning är så försiktig att det nästan kan upplevas som fegt ur mitt barbariska perspektiv. Jag har ju aldrig sett en civilisation eftersom jag är blatte och inte vilken blatte som helst, jag är en muslim vars hår täcks av en trasa. Men käraste Sveriges befolkning är inga ynkryggar, de är extremt modiga bakom datorskärmar och i grupper. Ursäkta, jag förstår att jag är en otacksam invandrare som uttrycker mig smaklöst och fördomsfullt. Men seriöst, här hör jag inte heller hemma. Jag känner mig inte hemma i ett land där jag inte vet om min lärare röstar på Sverigedemokraterna och jag känner mig definitivt inte hemma i ett land där man fokuserar på huruvida man ska säga chokladbollar eller negerbollar. 

Men vart ska jag åka för att känna tillhörighet? Och varför är det så oerhört viktigt för oss att höra hemma någonstans? Troligen för att människan alltid sökt gemenskap. Gemenskap för oss är när vi talar samma språk, har liknande värderingar eller kanske utövar samma religion. Och när vi inte har denna gemenskap, när vi aldrig kommer in i gemenskapen känner vi oss utanför. Det är en känsla av ensamhet. Men än en gång måste jag fråga varför det spelar någon roll? Varför ignorerar vi inte dessa oviktiga saker och fokuserar på vår största likhet, att vi är människor? Varför lägger vi inte bakom oss vardagsrasismen och privilegiet att vara omedveten? Vi kanske borde ignorera gränser, nationalitet och etnicitet för att tillsammans bilda en bättre värld. Då kan alla förvirrade, ”landlösa” själar som mig sluta undra över obetydliga saker. 

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Finns inget som är direkt bra just nu men tycker att det är lovande att folk börjar inse vilken framtid vi är på väg mot om vi inte börjar göra något vettigt.

Sämst just nu: Alla konflikter i världen, krig, terrorism och rasism.

Zahra Khavari 
Går samhällsprogrammet på Pihlskolan i Hällefors och hoppas kunna läsa juridik i framtiden