Ingen bör bestämma allt

Jaha. Då var man tillbaka igen. Senast jag skrev en krönika för denna tidning var i juli 2011. Sen åkte jag ut för att tidningen organiserades om och jag skulle ersättas med nya krönikörer från grannkommunen.

Att rätt lattjolajbanlådesvar (vilken av de fyra passar inte in) blev undertecknad, tror jag beror på att jag var politisk, utan att vara utpräglad "vänster". Eller också beror det på att jag är helt kass. Jag väljer dock att tro på det förra. Det känns bättre så. Att jag trots allt är tillbaka beror troligen på att redaktionen anser att ett bra debattklimat är något bra. Hatten av för det. 

Ideologier, i likhet med religioner, har en tendens (jag underdriver å det grövsta här) att inte vilja ha debatt (man hemfaller åt utstuderad retorik), man kanske mörkar sina grundläggande motiv och drivkrafter och man kan ha en oförmåga att ta emot fakta och bevis. Det sista stavas: fundamentalism. För att exemplifiera: Det spelar ingen roll om man kan bevisa att den kristne guden inte finns; en kristen kommer ändå att tro det. (Nu kan man förvisso inte bevisa det, men ni fattar poängen.) Detsamma gäller om man påtalar brister i marknaden för högerfolk. Man har satt upp balla trallar som blivit till trossatser och jag gillar det inte.

Detta mitt synsätt grundlades egentligen när jag började plugga till lärare. Jag ville vara fri att kritisera åt alla håll. Någonstans ansåg jag mig själv oförmögen att göra det om jag blev utsagt tillhörande det ena eller andra partiet eller ideologin. Nu ska det i ärlighetens namn tilläggas att jag stulit grundtanken från Jan Guillou. I texten ”Hur förtappade själar bör rösta” (Gaudeamus 7/1982) skrev han att han inte röstade för att politikerna inte skulle få ”applåder från pressläktaren”. Lite så tänkte jag inför min gärning som blivande lärare. Mina elever skulle inte få någon propaganda nedtryckt i halsen ens i mild form, när mitt egentliga uppdrag var att fostra ansvarstagande medborgare som kan tänka själva o.s.v. En utopi givetvis, men vissa utopier är värda att högakta. Detta är i min mening en sådan.

Guillou ger också (i samma text) scenarion på hur det skulle se ut om ett parti skulle få absolut makt och han går igenom dem ett efter ett. Det är ett mycket intressant tankeexperiment. Hur skulle det exempelvis se ut om Sverigedemokraterna ensamma styrde Sverige? Eller Vänsterpartiet? Kristdemokraterna? Moderaterna? Kan man få sig en bild av det tror jag att man träffat ganska rätt vad gäller partiernas grundläggande värderingar, vilka kanske helst inte dryftas offentligt. 

För att ta ett exempel. Skulle Sverigedemokraterna förbjuda invandring och utvisa invandrare? (jag lämnar definitioner av ordet ”invandrare” därhän. Dessutom, med absolut makt, är det SD som definierar orden). Alldeles oavsett vad de säger i det offentliga: Är det inte detta vi egentligen tror om SD? Skulle Kristdemokraterna föra oss tillbaka till ett tidigt 1800-tal där man, bland en massa elände, måste vara konfirmerad för att få utbildning? Och Vänsterpartiet: Är de socialister eller kommunister om de har absolut makt? Det är en viss skillnad mellan kommunist och socialist och om man har makt så spelar det ingen roll vad man säger. Om man inte har absolut makt kanske man vaktar sin tunga.

Själv känner jag mig inte tillfreds med något scenario. Därför kan jag inte säga att något parti är rätt för mig. Eller att de helhetsmässigt har rätt. Det enda jag kan göra är att skräna om att de har fel och brister samt eventuellt en eller annan poäng.

Såhär lite på håll ser det ut som att jag vore antidemokrat, vilket jag dock inte är. Jag ser det som att partier behövs för att bromsa partier. Eller formulerat annorlunda: Det är bra att de är en viss spridning på hur vi i Sverige röstar. Alltså: Alla har fel, brister och förtjänster och ingen bör bestämma allt.

Då har jag positionerat och presenterat mig inför kommande krönikor.