Krönika. Per Schmidt.

2017-07-11 10:45

Fyll tiden med mening – inte orealistiska förväntningar

Så står tiden för högsommaren och väntar alldeles runt hörnet, och i skrivande stund känns det som att värmen vägrar att infinna sig. Den som jag och vi gått och väntat på. Och så försöker jag trösta familjen och mig själv med ”den som väntar på något gott.”

Den här tiden som återkommer troget år efter år med mer eller mindre kraft. Tiden som är förknippad med så mycket, förväntningar om hur gött det ska kännas, med sköna soliga dagar, att få känna sig avslappnad och skön, lite häftiga upplevelser kanske, trivsamma möten och gemenskap med släkt och kamrater.

Men denna förhoppningsvis annalkande paradisliknande tiden bär också med sig rätt mycket krav, att man ska ha det så bra, att rosévinet ska vara lagom svalt, att pengarna ska räcka till resan. Intimitet som ska komma. Att jag ska hinna med allt det jag lovat andra och mig själv att det ska bli gjort under sommaren.

Läsa upp betygen. Städa ur förråden, måla om köken. Åka och titta på konstutställningar. Och så ska man ha det gott också.

För det är ju så lätt att denna tid som ska vara så bra blir besvikelsernas tid. Att den tid då flest skilsmässoanmälningar lämnas in är på sensommaren.

Tankarna vandrar till mina morföräldrar som var småjordbrukare i norra Värmland. För dem var sommaren fylld med aktiviteter. Det ingick i jordbrukarens årsrytm att höet skulle in så att korna hade mat under vintern. Så skulle havren skördas och blåbären plockas. Veden skulle in och korna mjölkas. Och så vidare. När jag var där på mina första sommarlov på 60-talet så minns jag att det var ständigt löpande saker som skedde, morgonstunderna var tidiga och kvällarna sena.

Men det var aldrig någon frustrerad känsla. Kaffestunderna med kaffe på fat och sockerbiten mellan tänderna var långa och avslappnade. Ibland var de förvisso oroade eller upprörda, särskilt kommer jag ihåg när det aldrig slutade regna så att höet inte torkade. Men grundkänslan var lugn, och att de var lyckliga.

Och jag tror mig förstå att den kom sig av att de förväntningar de ställde på sig själva var givna och förutsägbara. De hade en given rytm att gå in i. Men det här är förstås ingen tid och livsstil som man lätt skulle kunna gå tillbaka till, även om det känns lockande när tankarna går till den möjligheten. De levde med en mycket lägre levnadsstandard och levnadsmöjligheter än vad vi i dag skulle tycka var anständigt.

Men ändå, det finns något att lära sig för mig och oss om hur man lever ett gott liv. Nyckelorden som jag sorterar fram är enkelhet, acceptans och sammanhang. Enkelhet, att se det är viktigt för att jag ska känna mig förnöjd.

Acceptans, formuleras bäst i det som kallas sinnesrobönen: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden”. Sammanhang, jag befinner mig i ett samspel med dagar som har varit och människor jag delat liv med, och tider och människor som ska komma. Så jag vill önska er alla läsare en sommar med mycken glädje, i ett kärleksfullt samspel med livet och de som fyller ditt liv med mening! Här kommer en kram från mig, ge den gärna vidare!

 

Per Schmidt
Per Schmidt 

Kyrkoherde i Svenska kyrkan i Hällefors Hjulsjö.