Krönika. Christa Knobloch.

2017-11-28 06:00

Fruktan inför det stundande mörkret

”Hur gör ni det? Har ni inte en längtan att gå hem och mysa i soffan så fort det blir mörkt? På vintern går min kropp på sparläge.”

Vinter och naturen varvar ner. Allt blir långsammare. De sommarboende har bommat igen husen och åkt till staden. Byn lugnar ner sig. Snart faller den första snön och dämpar de kvarstående ljuden och det blir tyst.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


På sommaren har jag alltid känslan att jag måste göra något. Däremot verkar vintern säga: ”Ta det lugnt. Sätt dig på soffan. Du måste inte vara aktiv hela tiden. Bara var där du är”.

”Vilken present”, tänkte jag under min första vinter i Bredsjö, att verkligen få lugna ner mig och vara långsam. En sådan känsla i staden måste man jobba hårt för att uppnå. Det finns dyra närvaro- och meditationskurser för att hitta lugnet. Och här får man det gratis.

Men i år är det annorlunda. Nu blir jag lite rädd när jag tänker på det som väntar mig under de närmaste månaderna. Mörkt när jag går till jobbet, mörkt när jag kommer hem. Jag vet nu att det blir svårare att lämna huset. En sådan enkel sak som att hämta posten kräver – vinterbyxor, jacka, stövlar, sjal, mössa och vantar.

Förr om vintrarna arbetade jag inte regelbundet och kunde anpassa mina aktiviteter till vädret. Gå ut och hämta ved när det är ljust. Sitta vid datorn när det blir mörkt på eftermiddagarna. Nu måste jag vara på jobbet punktlig klockan 08.00 på morgonen – vaken och pigg, för jag ska inte bara vara aktiv själv utan också aktivera andra människor. Naturen säger att jag ska lugna ner mig medan samhället förväntar sig att jag ska fungera som vanligt. Hur ska det gå till?

Det är en sak, som förvånade mig redan under mina första veckor här i Sverige. Det var december, klockan var tre på eftermiddagen och det blev mörkt!? Och livet verkade fortsätta som om ingenting hade hänt. Hur gör ni det? Har ni inte en längtan att gå hem och mysa i soffan så fort det blir mörkt? På vintern går min kropp på sparläge. Varifrån tar ni all denna energi?

Även i Tyskland är vinterdepression ett tema. Tidskrifter tipsar varje höst hur man ska klara av den mörka årstiden. Det skrivs om ljusduschar, medikamenter och psykologisk hjälp. Skulle tyska tidningars farhågor inför mörkret gälla här fick halva Sveriges befolkning tas in på psyket med vinterdepression!

Kanske är det så. Kanske finns det också svenskar som upplever vintern som jag. Jag undersökte saken, och otroligt men sant, det finns ingen nämnvärd skillnad mellan antal människor som insjuknar i depression mellan Sverige och Tyskland. Och antal självmord i båda länderna ligger på samma nivå. Hur är det möjligt?

Men jag hittade någonting annat spännande. Träd är genetiskt anpassade till omgivningens klimat. För att veta när det är dags att slå ut eller tappa löv orienterar de sig med hjälp av temperaturen och dagslängden. Men hur träden ”tolkar” denna information, alltså när de med tanke på dagsljuset ”beslutar sig” att slå ut, eller tappa löven, det sitter i generna. Planterar man alltså en tysk björk här på dessa breddgrader, så kommer den att behålla löven kvar längre än inhemska björkar. Möjligtvis fram tills att snön kommer. En Bergslagsbjörk i Tyskland däremot kommer att tappa löven tidigt och står sedan eventuellt kal i den varma oktobersolen.

Kanske det är precis samma med oss människor? Kanske är vi också anpassade till klimatet i vår omgivning? Nu tänker jag på de syriska flyktingar som hamnade i Kiruna. Och plötsligen verkar vintern i Bergslagen riktigt skaplig.

Bäst & sämst

Bäst just nu: Att jag glömde sätta på undertexten på SVT play. Jag bara förstod!

Sämst just nu: Brist på arbetskraft i det sociala området – en ond cirkel. De få som finns försöker att hålla verksamheten på fötterna och arbetar så mycket att de riskerar att bli utbrända.