Ännu en sommar till ända!

Då var det dags igen då. Känns som om det var en evighet sedan jag satt här och försökte peta ihop en krönika. Ändå vet jag inte var jag ska börja. Kanske ska jag vara lite mer ordningsam och lite mer krönikör än tidigare? Prata på om politik och krig som härjar runt i vår värld? Snacka om viktiga saker som skola, vård och omsorg? Å andra sidan tror jag att jag trivs bäst med att bara bubbla på som vanligt, om ditten och datten. Kanske halka in lite på det där, lite allvarligare någon gång ibland.

Så vad har hänt sedan sist? Det har varit sommar, naturligtvis. Eller, sommar och sommar… I almanackan har det varit sommar. Själv sitter jag fortfarande och liksom väntar på att den ska komma. Åtminstone det vackra vädret. För visst hade det varit underbart att kunna sitta ute och dricka kaffe ett par gånger till, i solen? Så tittar jag ut. Inser att vi faktiskt är en bra bit in i oktober, att det är dags att plocka in utemöblerna och den, i år, sparsamt använda grillen. Kvällarna blir allt mörkare och mörkare. Vi kryper in istället, och myser. Kanske runt en brasa eller levande ljus i massor. Det är också härligt att sitta inne med en bra bok och höra höststormarna vina utanför fönstret. Men, säger jag, det uppväger inte ljumma, ljusa sommarkvällar. Efter en dålig sommar, för den har varit dålig vädermässigt, är det svårare att ta till sig höstmyset och börja se fram emot advent. Sa jag advent? Jo, jag gjorde visst det, och vänta bara, snart är vi där.

För att ändå få lapa lite sol och värme, styrde familjen kosan mot Mallorca, en vecka i slutet av augusti. Bästa vi hade kunnat göra. Underbart att få uppleva solens värme och bara vara lat, om än bara för en kort period. Eftersom jag nu är jag, gick ju inte allt riktigt smärtfritt.

Vi anländer trötta till hotellet cirka klockan ett på natten, får vår rumsnyckel och letar rätt på vårt rum. Jag sticker nyckeln i dörren, öppnar, kliver in och möts av en barnvagn! Jag backar snabbt ut igen och stänger försiktigt dörren. ”Det bor redan någon därinne”, väser jag fram. De andra stirrar hålögt på mig med undran i blicken. Så jag förklarar, att där finns en barnvagn, disk i drivor och smutsiga handukar på hög. Min käre sambo säger då, helt lugnt, att de säkert glömt att städa. Å visst var det så.

Hotellportiern trodde inte sina öron då vi kom ner för att berätta vad vi mötts av. En kille, vet inte vad han hade för uppgift egentligen, fick komma och städa och bädda, så gott det gick. Tio minuters väntan blev till trettio, innan han kom ner för att säga, att det var klart. Blöt av svett och alldeles slut, muttrar han: ”I will kill the cleaning ladies tomorrow!” Som tur var överlevde nu städerskan, men fick säkert ovett. Det dröjde nämligen inte innan vi fick ett stort fruktfat, kylen fylld med diverse drycker, kakor och en ros på bordet. Vi misstänker att hon fick ta ur egen ficka, för att ordna med detta. Överraskningarna slutade inte där, även resebolaget ville ge oss kompensation, vilken vi tacksamt tog emot. Två luncher och två middagar i hotellets restaurang gjorde inte alls ont i plånboken. Så istället för att sura över ett jobbigt mottagande, gladde vi oss åt vad det förde med sig, i det långa loppet. Minnen som detta får lysa upp vardagen i höstmörkret och hjälpa till att ta mig genom den mörka tid vi nu har framför oss.

I och med sommarens slut började också mitt andra år på universitetet. Ett tufft år ser det ut att bli och det känns som om hela första året, bara var en lång mjukstart. Plötsligt befinner jag mig i ett enda virrvarr av seminarier, tentor, PM och hantverksprov. Jag är inte rädd för utmaningar, då hade jag aldrig hamnat här från första början, men visst är det tufft. Roligt också, naturligtvis. Det är alltid roligt att lära sig nya saker. Ibland önskar man bara att det gick lite lättare.

Se där! Ännu en krönika kan läggas till de övriga. Å jag tror den blev precis som vanligt, det vill säga, ingen politik, våld och krig, utan mest bara blaha, blaha. That´s me! Take it or leave it!